Utdrag ur recensioner. De flesta finner du i sin helhet bland kommentarerna längre ner på sidan
”Dagboksbladen lovordar behandlingen enligt Minnesotamodellen. Här framträder Jungerfelt som en skarpögd iakttagare av såväl människor som miljöer. Den bistert humoristiska romanen fungerar ypperligt som en kursbok om alkoholister och alkoholistvård.”
Göran Källqvist – lektör vid BTJ – utdrag ur häfte 09124460
”Boken är befriande lättläst och befriande öppen. Du ska ha enormt med
cred för att kunna se på hela situationen och dig själv med sådan objektivitet! Det krävs mycket jobb med sig själv för att kunna
skriva om sig själv och sitt elände med den skärpan – och humor – som du gör.”
/Åsa Lundh – författare till ”Dom är här nu” och ”Gungbräda”
”När vi läser om Nemo konstaterar vi kanske lättat att: ”OK, jag har aldrig tagit en återställare”, eller ”jag skulle aldrig dra i mig några öl innan jag läser saga för barnen” och ”jag har inga minnesluckor”, men annat stämmer. Suget. Ovanan. Peters bok kan ju faktiskt innebära att fler ser farorna, varningstecknen, och avvärjer dem innan de står vid bråddjupet till Dantes inferno. Och om boken räddar någon att gå för långt har den ju gjort en fantastisk insats.”
/Paul Ronge – PR-konsult och medierådgivare
”Om alla var lika brutalt ärliga om sina svagaste sidor och dessutom kunde beskriva dem så underhållande och roligt som Peter kan så skulle världen i alla fall ha väldigt mycket mer att skratta åt. Och så skulle nog världen må betydligt bättre.”
/Ulrika Good – copywriter GOSS reklambyrå
”Anfäkta är en viktig liten bok. Alla känner vi en alkoholist, det är oerhört nyttigt för var och en av oss att lära känna människan bakom den där drogen som så fort, och så skoningslöst, kan ta över ett helt liv. Den här boken kan hjälpa oss att förstå sånt som är svårt att förstå när man sitter på åskådarbänken och tittar på.
Peter har skrivit en viktig liten bok om ett stort och svårt ämne. En mycket läsvärd bok, för alla.”
/Linda – fka DVIJDVS – nu: innandufanns.blogg.se
”För mig har läsningen av ”Anfäkta” gett värdefull kunskap om alkoholism och behandling av alkoholister, som kommer att vara till stor nytta för mig både privat och i mitt arbete som advokat. Känslan av boken (på gott och på ont) lever fortfarande kvar i mig. Det är ett gott betyg!”
/ Niclas Carling 2009-04-30
”Peter skriver ärligt, rakt, osentimentalt och i lagom korta avsnitt, om tiden på behandlingshem och insikten om sin sjukdom – alkoholism.”
/ Sofia Mirjamsdotter 2009-08-09
Tankarna, energin och skammen runt drickandet beskriver du med det mörker och ångest det förtjänar men kryddat med humor och värme. Gav boken till mina föräldrar och vilken diskussion det blev efter läsandet. Jag tror att det är snudd på omöjligt för en som inte dricker utan glädje och under tvång att förstå den relation till alkohol jag och många med mig har.
/Martin
”Anfäkta är på sätt och vis en bok om kärlek. Om det onda mot det goda, om man så vill. Nemo slåss i bokens början mot den destruktiva kärleken till alkohol. Hatkärleken. Den där djävulska dragningen till något som han egentligen längst där inne vet förstör honom sakta, men som ändå inte kan hålla sig ifrån..”
Abbes pappa 2009-08-10
”Kan inte sluta läsa. Mår illa. Garvar. Blir tårögd. Känner igen mig och slår ifrån mig.
Det är en skildring av att nå botten i ett alkoholmissbruk och hur en människa darrande försöker ställa sig upp igen.
Till och med roligt skildrat. (….)
Den som är modigast köper den [boken] och tar med som gå-bort-present istället för en flaska vin. ”
Sarah Britz – GP
”Jag minns inte att jag läst en bok som drabbat mig så. Jag har gråtit…inte en liten tår i ögat…gråtit….kroppen har varit full av gråt…. Särskilt har jag gråtit när jag läst om tiden på behandlingshemmet…och när du skriver om kärleken till dina barn”
Monica
Boken är befriande lättläst och befriande öppen. Du ska ha enormt med
cred för att kunna se på hela situationen och dig själv med sådan objektivitet! Det krävs mycket jobb med sig själv för att kunna
skriva om sig själv och sitt elände med den skärpan – och humor – som du gör.
Att skriva boken i dagboksform är både bra och dåligt.
Dåligt, eller dåligt är det ju inte egentligen, men när man läser boken fort så känns det ibland som att det verkar ju inte va nån
match att bli nykter. Dagarna går så fort, fylleperioden i ditt liv som du skriver om är begränsad och även om man såklart förstår
att beroendet går många år bakåt i tiden så skulle du absolut kunnat fylla på med fler återblickar och berättelser ur ”radhushelvetet”.
Det braiga är att det blir grymt personligt att läsa. Det känns verkligen som att du skrivit ett kapitel varje kväll och att man som läsare
får vara med dig jättenära på resan. Lite som en caddie. Man går bredvid och skulle vilja sträcka fram goda råd och arga pekpinnar,
men det är du själv som väljer, vinner – eller förlorar.
Ditt språk i boken är helt fenomenalt!
Jag har skrattat högt och gott! Du skriver på ett jättehärligt ”snacksvenska” och det funkar hur bra som helst.
Du når fram med ditt budskap alldeles knivskarpt just eftersom du skriver på det här sättet (och inte på nån högtravande Svenska-
Akademin-svenska eller flummigt fylle-Lundellskt).
Under hela läsningen har jag haft målgruppen som fokus. Vilken är målgruppen? Det är knivigt.
Alkoholister – nyktra och onyktra? Ja. Absolut. Speciellt de onyktra, men hur kan man få boken att nå dom? Nyktra, utan minsta tvekan.
Det borde vara en underbak bok att läsa som nykter (kämpande) beroende för att få en spark i arslet, för igenkänningen, för garven.
Medberoende, närstående, släktingar. JA! JA! JA! Om jag hade levt med en alkoholiserad man skulle jag suga i mig din bok som smält glass
en midsommarkväll. Men det är jag det. Kanske fungerar det inte likadant i ”verkligheten”. Om man är medberoende är det kanske inte lika
lätt att ta till sig din bok. Den blir jobbig att läsa och kanske är det lättare att avstå läsningen än att ta tag i den.
Jag själv? Jag har egentligen ingen erfarenhet alls av drogberoende i någon form, men ändå sög jag åt mig allt du skrivit som ett sätt
att få komma in i en ny värld och lära mig en massa om ett ämne jag inte vet direkt något om. Men jag tror ändå att alla öppna,
läsande, vetgiriga människor kan vara målgrupp för din bok. Den är allmängiltig, viktig, kul och skrämmande samtidigt. Det är få böcker
som inbegriper allt detta.
/Åsa Lundh – författare till ”Dom är här nu” och ”Gungbräda”
Det här kommer att bli en riktigt brakusel recension av en väldigt bra bok, som alla borde läsa. Det är alltså inte boken det är fel på, det är mig.
Under påskledigheten ägnade jag ett antal timmar till att läsa igenom recensions-exet av Anfäkta som är skriven av Peter Jungerfelt, även känd som Nemo. Eller för den delen Musselmannen.
Den är jättebra. Läs den. Skitbra, helt enkelt.
Om alla var lika brutalt ärliga om sina svagaste sidor och dessutom kunde beskriva dem så underhållande och roligt som Peter kan så skulle världen i alla fall ha väldigt mycket mer att skratta åt. Och så skulle nog världen må betydligt bättre.
Dessutom handlar den om något som på ett eller annat sätt berör varenda människa.
I boken beskriver Nemo-Peter hur han nådde botten i sin alkoholism och började i 12-stegsbehandling.
Trots det tunga ämnet, är det inte många böcker jag lett, flinat och garvat åt som den här. En riktig page-turner är det också. Ursprunget till boken är en serie blogginlägg som Nemo gjorde för något år sedan.
Läs den. Det är det bästa jag kan komma på att säga en dag som den här.
/Ulrika Good – copywriter GOSS reklambyrå
Alla känner en alkoholist.
Alla vet kanske inte om det, men alla känner en alkoholist. Har man inte suttit på månen och dinglat med benen sedan 1983, ja då känner man en alkoholist. Trots det så är det ett ämne som är svårt att ta på. Folk som dricker för mycket är svåra att förstå sig på, svåra att närma sig. Alla nöjer sig inte med kräftfestfylla en gång om året, vissa använder sig av kräftfestfyllorna för att ens orka gå till jobbet en måndag. När det dessutom gått så långt att kroppen fylls av själväckel, ångest och någon sorts insikt om att botten är nådd, och när kontot oförklarligt länsats på 15.000 kronor under nattens fylla, ja då är det väldigt svårt för oss vanliga festisar att förstå hur alkoholisten faktiskt tänker.
I Anfäkta får vi träffa den där alkoholisten. Peter Jungerfelt berättar på ett väldigt självutlämnande sätt om sitt liv som alkoholist. Från en aktiv till en nykter sådan.
Det är ingen vanlig bok, det är en dagboksbok och med det blir det väldigt personligt vilket märks väl i texten. Peter följer inga oskrivna eller skrivna regler om hur en bok ska skrivas , och det är tur. För en bok som handlar om något så svårt, på ett så personligt sätt, lyfter mycket av att vara just personligt skriven. Vi kommer under skinnet på författaren och det är inte varje dag man läser en bok med just den känslan i kroppen.
Det kan vara en svår konst att vara brutalt ärlig. Den svåraste konsten kan vara att vara brutalt ärlig mot sig själv. Peter Jungerfelt har inte alltid varit det. Som alkoholist ljög han för sig själv varje dag. I boken får vi följa en utveckling som resulterar i en ärligare Peter. Lite ärligare för varje dag. Nya insikter som han generöst delar med sig av. Många gånger oerhört tänkvärda saker som fick mig att stryka under raderna i boken med den tjocka pennan. Ord jag ska ta med mig på vägen.
Det finns humor här också, värme och humor. På behandlingshemmet träffar han många personligheter och delar med sig till oss med härligt analytiska texter. Människor han närmade sig, människor han av olika skäl höll på avstånd.
Och det är svårt att hålla sig för skratt när Peter berättar om brösten på behandlingshemmet som envisas med att titta på honom.
Värme också, som sagt. Den gränslösa kärleken till två döttrar som knappast lämnar någon oberörd, speciellt inte när vi får läsa brevet han skriver till dem undertiden han befinner sig på behandlingshemmet.
Varje ny dag inleds med några rader lånade av någon annan. En musiker, eller en skådespelare tillexempel.
Dessa små guldkorn är rena nöjet att läsa i sig. Dom raderna tillsammans med Peters egna texter får mig att le åt finurligheten många gånger om. För det är ett litet konstverk han har lyckats med när han har satt de lånade raderna ovanför sina egna. Som ett lyckat äktenskap varje gång. Hand i hand vandrar dom från början till slut.
Anfäkta är en viktig liten bok. Alla känner vi en alkoholist, det är oerhört nyttigt för var och en av oss att lära känna människan bakom den där drogen som så fort, och så skoningslöst, kan ta över ett helt liv. Den här boken kan hjälpa oss att förstå sånt som är svårt att förstå när man sitter på åskådarbänken och tittar på.
Peter har skrivit en viktig liten bok om ett stort och svårt ämne. En mycket läsvärd bok, för alla.
/Linda – fka DVIJDVS – nu: innandufanns.blogg.se
Anfäkta – en dagboksroman av Peter Jungerfelt
Vissa böcker är svåra att lägga ifrån sig, särskilt om berättelsen är självupplevd. Man hamnar snabbt i berättelsens strömfåra och sugs obevekligen med. ”Anfäkta” är en sådan bok. Dagboksformen har visat sig framgångsrik i andra fall, t ex romanerna ”Bridget Jones dagbok” och Ulf Lundells ”Varg söker sin flock”. Jungerfelts bok har dock mindre av roman och mer av en litterär kortfilm över sig. Författaren har klippt ut en avgränsad sekvens i sitt liv och beskriver sitt missbruk och konsekvenserna av detta med en avskalad dokumentär karghet som går rätt in hjärtat. Den ångest och hjälplöshet som författaren förmedlar är gripande och vissa delar direkt olustig. Det krävs mod att lämna ut sig på det sätt som författaren gör och just detta gör boken så läsvärd och äkta.
Dagboksformen är svår att bemästra. Texten kan lätt bli sönderhackad och svårläst. Jungerfelt lyckas dock överraskande nog hålla ihop berättelsen och ge tillräckligt med kringinformation för att man skall få en bild av bokens jag i ett större sammanhang vilket ger läsaren ett sug efter att få veta mer.
Vissa avsnitt, exempelvis den 7 oktober – söndag – känns mindre väl genomarbetade. Uppräkningar av frågeformulär, oaktat att syftet är att väcka en tanke hos läsaren, kan jag uppleva som direkt tråkiga och borde gå att väva in i berättelsen på annat sätt. Den korthuggna meningsbyggnaden, som i och för sig ger boken sin speciella karaktär, kan nog av känsliga läsare kännas avtändande. Dessutom tycker jag att författaren lämnar läsaren i sticket. Efter att ha följt bokens ”jag” via fritt fall mot botten till den svåra klättringen tillbaka, undrar man: vad hände sen? Blev det något återfall? Hur hanterar bokens jag det alkoholsug som alkoholister får dras med livet ut? Kan man bygga upp en parrelation, arbeta och hur reagerar människor när de får klart för sig att bokens ”jag” är nykter alkoholist? En epilog saknas!
De avsnitt som handlar om vistelsen på behandlingshemmet ger en gripande bild av hur svårt det måste vara att komma till insikt om och acceptera, att man är alkoholist, och vilken möda men också styrka som kommer ur denna insikt. De människor som arbetar med sådan behandling verkar har gjort sig förtjänta av en medalj. Vissa av behandlingsmomenten känns relevanta generellt sett för de flesta människor och väcker, i alla fall hos mig, en stor nyfikenhet. För ärligt talat: visst skulle man vissa perioder i livet behöva öppna sig, träffa någon som delade ut en kram, ingjöt självförtroende, gav självkänsla och insikten om att ”du duger”?
Vem riktar sig denna bok till? Är det bara författardrömmar som är skälet, eller finns det en naturlig målgrupp? Frågan är svår att besvara. För mig, som inte är alkoholist (svarade nej på merparten av frågorna i avsnittet den 7 oktober) men som har haft en periodvis ganska tolerant inställning till alkohol, är boken en tankeväckare. Okontrollerat drickande, minnesluckor, utagerande beteende, relationsproblem, ekonomisk vidlyftighet. Känns det igen? Inom företagshälsovården skulle boken göra sig ypperligt, liksom för unga människor i allmänhet. Jag har också flera kamrater som jag tror skulle må gott att läsa den. Jag tror däremot inte att boken har förutsättningar att bli en kioskvältare i bokhandeln. Därtill är den alltför personlig.
För mig har läsningen av ”Anfäkta” gett värdefull kunskap om alkoholism och behandling av alkoholister, som kommer att vara till stor nytta för mig både privat och i mitt arbete som advokat. Känslan av boken (på gott och på ont) lever fortfarande kvar i mig. Det är ett gott betyg!
/ Niclas Carling 2009-04-30
Först ska jag väl säga att jag var väldigt misstänksam mot boken Anfäkta. Har läst andra liknande och genren ”En alkoholists bekännelser” kan lätt bli smetig och ofta trist skriven, mer som ett brev till närmast sörjande än som läsning intressant för andra.
Dessutom har jag personliga skäl att hålla mig borta från den typen av böcker.
Men så började jag läsa, och hade svårt att sluta.
Upplägget är lättläst, och tar tag i en.
Peter skriver ärligt, rakt, osentimentalt och i lagom korta avsnitt, om tiden på behandlingshem och insikten om sin sjukdom – alkoholism.
Han skriver om fördomar gentemot andra intagna på behandlingshemmet, och i början slår han ifrån sig för att mot slutet av behandlingstiden ha bestämt sig för att bli världens bästa nyktre alkoholist.
Jag skulle utan vidare rekommendera boken åt andra med alkoholproblem, som behöver vakna till eller som börjat få insikt, men också till andra som lever med en alkoholist i sin närhet eller varför inte vem som helst som är nyfiken på hur andra människor fungerar och vill lära sig mer?
Däremot saknar jag en fortsättning
/ Sofia Mirjamsdotter 2009-08-09
Jag vet egentligen inte vad Anfäkta är för en slags bok. Därmed inte sagt att det inte är en bra bok. Tvärtom. Men den rör sig i ett gränsland mellan, roman, biografi och facklitteratur, och jag får svårt att veta i vilken hylla den ska stå. Boken är skriven i dagboksformat och skildrar några avgörande månader ur den numera nyktra alkoholisten Peter Jungerfelts liv. Boken är på sätt och vis tvådelad och byter karaktär, och i viss mån tonläge ungefär på mitten. Men det känns inte konstigt. Det är nämligen där hela Peters liv byter riktning.
I den första halvan beskriver Nemo (bokens jag) sina dagar som aktiv alkoholist på ett smärtsamt och ärligt vis. Modigt, naket och jävligt. Stundtals mådde jag fysiskt dåligt, när jag läste. Ibland rullade tårarna. Här är det romanläsning med stor går-inte-att-lägga-ifrån-sig-faktor. Det är mörkt och det är känslosamt.
Den andra halvan av boken är ljusare. Det är också här fackliteraturkänslan smyger sig in. Vi får inblick i den svenska psykvården och vi får lära oss hur tolvstegsbehandling kan hjälpa en aktiv alkoholist att bli en nykter dito. Om den första halvan av boken var mörk och smärtsam andas den här delen hopp och lycka och Nemo beskriver personalen och sina medpatienter på behandlingshemmet med värme och humor.
Anfäkta är på sätt och vis en bok om kärlek. Om det onda mot det goda, om man så vill. Nemo slåss i bokens början mot den destruktiva kärleken till alkohol. Hatkärleken. Den där djävulska dragningen till något som han egentligen längst där inne vet förstör honom sakta, men som ändå inte kan hålla sig ifrån. På något sätt tror jag att alla människor någon gång har känt den där förälskelsen, den destruktiva. Den oemotståndliga lockelsen till det där vi vet drar ner oss i djupet. Hatkärleken. I Nemos fall höll det på att gå åt helvete på riktigt. Om det inte varit för att hans kärlek till livet varit större än den till alkoholen. När det sakta går upp för honom att han håller på att supa bort det viktigaste i sitt liv, relationen till sina barn och sin familj och sina vänner börjar uppvaknandet så smått. Det är också Nemos syster som hjälper honom att ta tag i sitt liv. Men det är tron och hoppet som gör att han klarar det. Och framförallt kärleken. Till livet.
Abbes pappa 2009-08-10
Läser Peter Jungerfelts dagboksroman Anfäkta.
Kan inte sluta läsa. Mår illa. Garvar. Blir tårögd. Känner igen mig och slår ifrån mig.
Det är en skildring av att nå botten i ett alkoholmissbruk och hur en människa darrande försöker ställa sig upp igen.
Till och med roligt skildrat.
Jag har följt något likande på nära håll, jag är inte känd för att spotta i glaset, jag vet att linjen mellan bruk, överkonsumtion, missbruk bokstavligt talat är flytande.
Boken handlar inte om något avvikande utan om det som finns omkring oss, men som vi allt som oftast blundar för – vi vågar inte se.
Då skulle vi ju behöva syna oss själva.
Det är läskigt nödvändigt.
Läs mer om boken och författaren här och här.
Den som är modigast köper den och tar med som gå-bort-present istället för en flaska vin.
Sarah Britz
Jag minns inte att jag läst en bok som drabbat mig så. Jag har gråtit…inte en liten tår i ögat…gråtit….kroppen har varit full av gråt…. Särskilt har jag gråtit när jag läst om tiden på behandlingshemmet…och när du skriver om kärleken till dina barn. Extra starkt blir det eftersom jag och maken varit i en mild variant av den situation du beskriver. Och din stora kärlek till barnen delar jag… Dessutom kände jag igen förljugenheten hemma – jag kommer från ett hem där mamma och pappa som barn lärde känna varandra i ett nykterhetsförbund. Sedan när jag som tonåring började sommarjobba på pappas avdelning på bruket förstod jag att han festade på firmafesterna… Vi talade aldrig om någonting hemma…. Förresten är det kö till att läsa din bok här hemma… Dottern öppnade boken och läste några rader…om håriga ryggar vs taskiga attityder… och sa direkt ”Den här boken vill jag läsa!!!” Varpå maken snabbt replikerade: Efter mig då…!”
Monica
Jag har just läst ut din bok. Du MÅSTE bara skriva en fortsättning! Temat ‘nära relationer’ och hur f-n gör man sen?
Motsatta könet, live, utan kemiska preparat som boost. Det är i det gränslandet jag befinner mig, stampandes. Men det börjar mjukna i mig. Släpper in mer. Börjat hångla nu. Det tog sin tid.
Älskar ‘Anfäkta’. Bäst. Grät. Skrattade och kände igen mig. Ett släkskap. En tröst. Det satte även igång processer i mig. En påminnelse. Väckte tacksamhet. Och så påminnelsen om nåden av att känna sinnesro och inte skuld. ”Hoppfull inte skitfull”. Genialiskt citat.
Maria – i tillfrisknande sedan 2000
Jag bugar mig djupt och rullar ut den röda mattan, sprider ett konfettiregn över dig och din bok, ett alster jag saknat i boklådornas sortiment.
Tankarna, energin och skammen runt drickandet beskriver du med det mörker och ångest det förtjänar men kryddat med humor och värme. Gav boken till mina föräldrar och vilken diskussion det blev efter läsandet. Jag tror att det är snudd på omöjligt för en som inte dricker utan glädje och under tvång att förstå den relation till alkohol jag och många med mig har.
Men Anfäkta gav faktiskt min mor och far en inblick i mitt liv och mitt drickande, det var lättare att prata om mitt drickande, behovet och tankarna runt det med din bok som ett sorts guide och vägledning.
Så för oss som dricker under tvång och för anhöriga fyller din bok ett tomrum, hoppas fler med mig hittar denna lilla juvel bland alla kokböcker och dussindeckare som översvämmar marknaden.
Martin, 35 år
Jag har läst din bok nu och måste säga att det var mycket gripande!
Jag blev ju rädd när jag läste, för den klev rakt in samvetet! Den här boken bör alla läsa
Jag har fått mig en tankeställare!
Vi är många som ligger i riskzonen – så många att man nästan blir rädd. Men så nyttigt att läsa!
Jag ser mig själv som en ”helg-alkis”. Man är inte precis ensam om detta (farliga tillstånd)! Man väntar in helgen för att ”koppla av” med lite(?) vin och ev några drinkar, både fredag och lördag!
För att man är ”värd” det! Gud så dumt det är! Vadå ”värd” – är jag inte värd nykterheten och allt positivt det bär med sig?! Som ger en ”livet” i stället. Det blev så himla tydligt när jag läste din bok! Man får nog tänka till här!
På sidan 72 i boken där frågor finns om ens beteende slutade jag nästan läsa när jag kunde svara ja på tre punkter:
1. Händer det att du druckit när du blivit besviken, grälat med någon eller har haft bråk på jobbet
9. Kan du ibland känna dig lite skuldmedveten över dina alkoholvanor ?(Ja, inför barnen)
10. Har dina minnesluckor ökat i antal den senaste tiden?
Sistnämnda har jag funderat mycket på. I och med att jag varit sjukskriven för utbrändhet för ett tag sedan, ser jag det tydligt. Jag har velat skylla på utmattningsdepressionen. Att helgdricka blir ju också en vana efter ett antal år – något ”naturligt”, inget konstigt alls ..?!
Men så kommer farbror Glaes in i bilden och på sid 78-79 beskrivs något så himla bra: ”Att han inte längre bryr sig om alkohol. Han har slutat tänka på det. Han mår så mycket bättre utan.” Och då vill jag hålla med i det du skriver ”just då” att det är helt ofattbart – obegripligt! Det ska bara finnas med t ex när man nu ”kopplar av” – helt sjukt!
Just nu i mitt fall, finns inget sug på vardagar och jag kan gå på fest utan att dricka – faktiskt! Och ha kul! (tack för det just nu!) Men det lockar alltid till att fundera på om det inte är roligare att gå på festen, ta lite vin och ta en taxi hem. Men jag förstår ännu mer nu hur det kan smyga sig på en! Man hittar på en massa ursäkter. Och plötsligt är man inne i den smörjan du så väl beskrivit.
Jag säger bara – TACK – man har fått en tankeställare! Eller fler! Jag kände så med dig i dina tankar – mycket gentemot barnen som varit med när man festat sedan dom knappt hunnit lära sig gå. Och jag vet, att dom ser när man är på pickalurven! Dom säger det om inte annat! Dom är ju stora nu – inte dumma – tvärtom! Fy, på sig – jag skäms!
Jag vill ännu en gång tacka för en bra bok som gett så mycket positivt! Mycket att tänka på!
Hälsningar Hellen
Redan i prologen anges tonen:
”Det här är inget förord. Det är romanens förhud. Eller förhuden till min själ.
Bortom sida fem finns hudlösheten. Eller själen som ett naket ollon. Blankt och sårbart”.
Redan där – på sidan fem – kapitulerade jag och insåg: Det här är en bok som jag vill läsa!
Jag fick boken av Peter på Bokmässan i Göteborg och nästan sträckläste den efter hemkomsten, så fängslande och gripande var den.
Jag tror boken kan läsas på flera sätt med god behållning. Jag gjorde det åtminstone på två sätt samtidigt.
Den kan läsas som en intellektuell spänningsroman, nästan en thriller, där bokens huvudperson Nemo besöker Helvetet och får sina fotsulor grillade över sakta eld. Enormt laddade situationer kryddas med en humorförtvivlan som ibland blir rykande svart. Över var och varannan sida osar boken öl och brännvin, i lustfylld längtan eller förtvivlat äckel. Det är en dagboks-bok om en kamp där man hela tiden tänker: ”Måtte Nemo klara sig”.
Den är så självutlämnande så jag inte vill läsa den som en självbiografi. Peter har ju inte heller gjort författarmisstaget att kalla sin bok ”en sann historia”.
Det andra sättet att läsa är mitt huvudargument för att massor med människor borde läsa den: ”Det kunde ha varit jag.” Det kunde ha varit min kompis eller syster”. Jag tror vi är väldigt många som snurrar omkring i representationssvängen, som har lärt oss dricka ”kontinentalt (dvs vi dricker BÅDE i veckorna och på helger) och som är i farozonen, inte minst i min bransch.
När vi läser om Nemo konstaterar vi kanske lättat att: ”OK, jag har aldrig tagit en återställare”, eller ”jag skulle aldrig dra i mig några öl innan jag läser saga för barnen” och ”jag har inga minnesluckor”, men annat stämmer. Suget. Ovanan. Peters bok kan ju faktiskt innebära att fler ser farorna, varningstecknen, och avvärjer dem innan de står vid bråddjupet till Dantes inferno. Och om boken räddar någon att gå för långt har den ju gjort en fantastisk insats.
Så jag tycker boken är ruggigt bra. Från det västsvenska ”rövlô” till det gråtmilda ”fiser ihop”.
Köp den!
/Paul Ronge
För några dagar sedan skrev jag i min blogg om Anfäkta.
Jag skrev då att det gjorde fysiskt ont i mig att läsa boken.
Det var faktiskt en plåga men en nyttig och välbehövlig plåga.
Jo, men så här va….Boken är välskriven med ett gott språk och för mig är det en förutsättning för att kunna läsa vilken bok som helst. Utan det goda språket går en bok bort, jag orkar inte. Men Peters bok flyter på och med enkla beskrivningar fastnar jag fort i berättelsen.
Det är angeläget även för den som i likhet med mig inte anser sig ha några problem med alkoholberoende. Men det var inte min egen ”uppgörelse” som var det smärtsamma utan det faktum att jag satt där på Nemos sängkant och betraktade hans misär. Såg hans röda ögonvitor efter en alltför hård kväll. Ångesten dallrade i sovrummet bland alkoholångor och misslyckanden. Och vem kan inte känna igen sig i de känslorna, med eller utan sprit, vin och öl?
Det är ärligt och rättframt, utan förskönande omskrivningar. Inga försök att bortförklara eller lägga skuld på någon annan. Men heller inte mesande eller krypande inför sina beteenden. På ett befriande rakt sätt skriver Jungerfelt om sin period från alkoholiserad småbarnsfarsa med skilsmässa och heltidsarbete via behandling till tillvaron utan alkohol.
Med humor beskrivs de människor som passerar på hans väg, terapeuterna och hans medpatienter på behandlingshemmet. Men framförallt har han en enastående förmåga att plira på sig själv och med självdistans och humor beskriva sina egna görande och låtanden.
Två delar av boken är för mig extra smärtsamma. Dels är det avsnittet som beskriver uppvaknandet efter en mycket blöt afton som i Nemos fall är helt svart. Upptäckten att Visakortet är borta och ångesten över att det nog försvunnit en försvarlig mängd slantar från kontot. Vilket förstås visar sig vara helt riktigt när han till slut vågar kolla internetkontot. 15 000 spänn har försvunnit in i alkoholdimman. Att det här är ger mig magknip beror förstås på mitt eget förhållande till pengar. Under en lång tid har jag haft det rätt knöligt med ekonomin. En skilsmässa med 5 barn inblandade sätter sina spår. Sen en tid tillbaka har jag det bra på den fronten. Men känslan av att sitta med sitt konto och konstatera att pengarna som blir över sen räkningarna är betalda räcker till en veckas mat…om man snålar…den finns kvar och väcks med Nemos bortsupna pengar.
Den andra delen är just det här med skilsmässan. Jag är själv skild och den skuld och skam man känner inför att utsätta sina barn för det är som en vulkan. Branta uppförsbackar, svavelosande luft omkring och rätt vad det är ett gigantiskt hål där man faller ner, rakt i helveteshetta. Ett lavautbrott för en upp och man vet inte om man hamnar under lavan eller ovanpå.
Att som Nemo dessutom leva ett destruktivt liv när barnen är hos mamma och att kämpa som en dåre för att upprätthålla fasaden av en glad, trygg och mogen farsa när barnen är hos honom…fy fan vilket liv.
Stor sorg känner jag över denna tragik, tristess, detta futtiga liv. Som tur är vänder det, som tur är vet jag att det gick bra. Så gott det är att veta genom Nemos blogg att han har en god och fin relation till sina barn idag.
Så, ska du nu läsa Anfäkta? Så klart att du ska.
Kanonbok!